En erkänt skicklig fondförvaltare i Stockholm fick en dag ett samtal från en chef på ett större pensionsbolag. Chefen var bekymrad.

Förvaltarens fond hade under en tid utvecklats sämre än börsen och vad pensionschefen kunde utröna berodde det bland annat på att fonden inte ägde en enda aktie i bolaget A, som hade gått mycket bra och utgjorde en inte oväsentlig del av Stockholmsbörsens index.

Förvaltaren förklarade lugnt och artigt, som för en tvååring, att han av princip inte köper aktier i företag som han anser vara övervärderade, en kategori till vilken han för tillfället räknade bolaget A. Oavsett dess vikt i index.

Chefen muttrade missnöjt att det var näst intill provocerande att inte äga A och att pensionsbolaget skulle överväga att ta ut sina pengar om detta fortsatte.

Några månader senare ringde förvaltarens telefon igen. Samma pensionschef, nu på betydligt bättre humör. Skiten hade nämligen träffat den berömda fläkten, Europa var på väg att kapsejsa och aktie A hade rasat med mer än 50 procent. Följaktligen låg nu fonden långt före index.

Pensionschefen var därför redo att pytsa in mer pengar. Det fanns bara ett problem.

Jag ser att du köpt en hel del aktier i A, frågade pensionspampen försiktigt. Mer än index.

Jo, den har ju fallit väldigt mycket. Nu är bolaget undervärderat, svarade förvaltaren aningslöst.

Man ska inte äga så mycket A, det är för riskfyllt. Jag tror vi avstår, sade pensionsgeniet och lade på.

Ovanstånde historia hämtad ur verkliga livet illustrerar ett av finansmarknadens stora problem: den kollektiva fördumningen. Åratal av riskminimerande flockbeteende har vänt upp och ned på alla beprövade principer för hur pengar ska investeras.

När börserna under tjugo års tid ständigt gick upp kunde nästan vem som helst i kostym bli aktieguru. De senaste årens börsturbulens har gjort att det krävs betydligt mer skicklighet och då har fondbranschens fula hemlighet flutit upp till ytan som en död gädda: många förvaltare tillför väldigt lite värde.

Merparten fonder påstår sig vara mästare på att hitta vinnaraktier och tar också furstligt betalt. I själva verket är förvaltarna rädda små skuggor som håller sig tätt, tätt intill index för att inte riskera att sticka ut. Det är en form av bedrägeri som kostar fondspararna miljarder och som bland annat avslöjas effektivt i boken ”Bankbluffen” av Joel Dahlberg.

Sekundsnabb robotstyrd aktiehandel och en tsunami av billiga finansprodukter har ökat pressen på förvaltarna ännu mer. Paradoxalt nog förstärker det fegliret ytterligare.

Vad är då lösningen?

Kanske att gå tillbaka till ruta ett. Warren Buffett räknas som världens näst rikaste man med en förmögenhet på angenäma 39 miljarder dollar.

Buffetts hemlighet är förbluffande enkel. Han köper lågt värderade företag han förstår sig på och behåller sedan aktierna. Länge. I veckan framkom att medan resten av marknaden varit upptagen med att planera för världens undergång har 81-åringen i Omaha handlat aktier i it-jätten IBM för över 70 miljarder kronor.

Investeringsfilosofin har han inte snickrat ihop bara på egen hand. Buffet har själv sagt sig till 85 procent vara inspirerad av sin mentor Benjamin Graham och har kallat dennes bok ”Den intelligente investeraren” från 1949 det bästa som någonsin skrivits om placeringar.

Graham, som dog 1976, hade som en av sina viktigaste principer att ignorera vad den nyckfulla marknaden för stunden råkar anse om olika aktier.

En framgångsrik investerare koncentrerar sig att förstå företagets verksamhet och att räkna på framtida vinster och utdelningar. På så sätt kan han utnyttja marknadens galenskap snarare än att delta i den. Rätt långt från den genomsnittlige indexkramaren alltså.

Detta jordnära synsätt är så enkelt att det är framstår som revolutionerande i dagens hyperventilerande finansvärld. Ungefär som slowfoodrörelsen har lyft fram, det inte helt nya påfundet att laga riktig mat med bra giftfria råvaror.

En som gör just den analogin är den framgångsrike brittiske fondförvaltaren Gervais Williams, som i den aktuella boken ”Slow Finance” slår ett slag för en långsammare och sundare finansmarknad.

Han ger rådet att strunta i alla just nu rådande megatrender; satsa på skuldfria tillgångar som är lätta att förstå snarare än komplexa derivat med inbyggd belåning, på små och lokala företag istället för stora globala, jaga utdelningar och inte kursuppgångar och välja ut enskilda aktier istället för att köpa breda indexportföljer.

Enligt Williams är det en strategi som inte bara ger bättre avkastning. Det knyter också spararna närmare sina investeringar och gör att bra företag lättare får tillgång till kapital, kan anställa och skapa ekonomisk tillväxt. Vilket, som av en händelse, är precis vad aktiemarknaden egentligen är till för.